Tattarkravallerna i Jönköping 1948

Fredagen den 8 augusti invigdes ett minnesmärke över tattarkravallernas offer i Jönköping 1948 som konstnären Mario Rojas har gjort. På invigningsceremonin på Hovrättstorget i Jönköping talade politiker och företrädare för resandefolket om en av de värsta rasistiska händelserna i Sveriges moderna historia. 

Tattarkravallerna var ett brutalt försök till etnisk rensning som skedde bara 3 år efter att den fulla vidden av nazisternas fruktansvärda krigsbrott mot judar och romer blivit kända. Kravallerna byggde på stora missuppfattningar som ledde till starka motsättningar mellan svenskar och resande. Som genom ett under behövde ingen sätta livet till i kravallerna. Det skulle dröja 66 år innan resandefolket fick upprättelse för de brott som riktades mot dem i samband med de våldsamma raskravallerna i Jönköping 1948, allt medan polis och media tyst såg på eller hejade på pöbeln. Jag hoppas verkligen att vi aldrig mer kommer att behöva resa liknade minnesmärken i Sverige. Men samma skoningslösa hat som riktades mot resandefolket i Jönköping sommaren 1948 har idag börjat att riktas mot fattiga romer och rudari från Bulgarien och Rumänien som har kommit hit med en desperat förhoppning att kunna få ihop tillräckligt med pengar för att kunna försörja sina hungrande barn. Sedan i våras har antalet hatbrott mot tiggande romer ökat markant runt om i landet.

Jag jobbar på en debattartikel om "tattarkravallerna" och om det högerextrema hat som i dag bubblar upp mot romer och rudari i Sverige och Skandinavien. Det är viktigare än någonsin att vi som står upp för demokrati och mänskliga rättigheter lägger alla våra egna fördomar åt sidan och skyndar till de utsatta romernas försvar och gemensamt kväver den högerextrema gnistan innan den har utvecklats till en stor okontrollerbar skogsbrand och raskravaller liknande dem i Jönköping 1948 åter bryter ut runt om  i Sverige.

Hjälpverksamheten Hjärta till Hjärta arbetar bland annat med att bryta ned fördomar och förändra synen på Rumäniens romer och rudari. Vi har startat upp ett arbete som syftar på att ge hjälp till självhjälp till romer i byn Paulesca med omnejd. I den här artikeln av TT journalisterna Helena Ekinge och Jessica Gow får ni en bra inblick i Hjärta till Hjärtas arbete bland romer och rudari i Rumänien: http://www.corren.se/nyheter/linkoping/linkopings-tiggare-far-hjalp-i-sin-hemby-7076566.aspx

Text och foto: Mikael Good, Hjärta till Hjärta

Till minne av Zigenarnattens offer i Auschwitz-Birkenau

Natten mellan den 2 och 3 augusti är känd som den så kallade "Zigenarnatten". För 70 år sedan beordrade SS chefen Heinrich Himmler att de sista kvarvarande romerna i dödslägret Auschwitz-Birkenau skulle dödas. 

Fram till den natten hade romernas område i förintelselägret varit fylld med sång och dans. Trots alla umbärande valde romerna att låta sången och musiken föra med sig glädje i sorgen och hopp i hopplösheten men den natten tystnade musiken i dödslägret och 3000 romer mötte döden i nazisternas gaskammare. Man vet inte exakt hur många romer som föll offer för nazisterna och deras kollaboratörer under andra världskriget. Till skillnad från med judarna förde inte tyskarna noggrann bok på hur många romer som dödades och därför kan man bara uppskatta antalet mördade romer. Man tror att någonstans mellan 100 000 - 1 500.000 romer miste livet på grund av nazisterna. Förföljelsen av romer borde ha begravts i Europa i och med det nazistiska imperiets fall 1945. 

Men förföljelsen begravdes inte, den låg och pyrde ett par år innan det blossade upp igen. Idag får romer utstå kollektiva bestraffningar och se sina mänskliga rättigheter bli kränkta runt om i Europa bara för att de är romer. Värst är situationen i Ungern och på Balkan där romer behandlas som andra klassens medborgare och ständigt utsätts för den övriga befolkningens spott och spe... Antiziganismen har även blossat upp i vårt tidigare så toleranta Skandinavien och den fria rörligheten som är ett av EU:s grundfundament har börjat att naggas rätt så ordentligt i kanten, nu tycks den bara gälla önskvärda folkgrupper i Europa. Jag önskar att vi kunde ta lärdom av historien. Ingen minoritet är viktigare än någon annan, men romerna verkar allt som oftast hamna i skuggan av andra minoriteter som är betydligt mer färgstarka och röststarka i opinionen. Det är märkligt att de ivrigaste förespråkarna för människors lika värde och mänskliga rättigheter oftast är tysta när frågan om romernas rättigheter kommer till tals.

Hjärta till Hjärta vill vara med och förändra attityderna till romerna och vi har startat upp ett långsiktigt biståndsprojekt för återvändande tiggare i byn Paulesca i Rumänien. Tanken är att vi på sikt ska hjälpa till att lyfta byborna i Paulesca och i omkringliggande byar ur fattigdom och utanförskap. Men för att lyckas behöver vi din hjälp! Sätt in din gåva på PG 90 07 85-7 och märk betalningen med "Team Roma".

Som avslutning vill vi passa på att spela romernas nationalsång Djelem, Djelem till minne av Zigenarnattens offer i Auschwitz-Birkenau och för alla romer som föll offer för nazisternas och deras kollaboratörers terror: http://www.youtube.com/watch?v=LCUv9W0ViRc 

Text och foto: Mikael Good, Hjärta till Hjärta

Den rikaste mannen i Lettland

Rikedom är egentligen inte ett mått på hur stora materiella och ekonomiska tillgångar som man har. Rikedom handlar om hur man tjänar andra människor. Jag har fått förmånen att lära känna en man som tjänar många andra människor. Trots att han säkerligen inte tycker det själv är han ett stort föredöme i sitt tjänande.

Många av er har säkert träffat Ivars Velks på någon av Hjärta till Hjärtas resor till Lettland och en del av er har säkert blivit goda vänner med Ivars och hans hustru Liana. Jag lärde känna Ivars och Liana i december 2005 när min hustru och jag besökte olika projekt, familjer, sjukhus och barnhem runt om i Lettland för Hoppets Stjärnas räkning. När jag var i Lettland senast berättade Ivars något för mig som jag inte tidigare kände till om honom.

Under sovjettiden när Ivars och hans fru Liana var unga och deras dotter var liten umgicks de mycket med grannfamiljen. Grannarna hade en flicka som var i samma ålder som deras. Flickorna var nästintill oskiljaktiga och de lekte med varandra så fort tillfälle gavs. När Lettland blev fritt 1991 skildes de båda familjernas vägar åt. Ivars och hans hustru började att arbeta med välgörenhet och deras forne granne som hade sinne för affärer byggde snabbt upp sin privata förmögenhet efter Sovjetunionens sammanbrott. Den forne grannen har nu blivit en av de rikaste och mäktigaste personerna i Lettland. Rika människor använder sina pengar till att skaffa sig inflytande i politiken och på så sätt kan de öka avkastningen på sina egna investeringar.

Ivars har precis så att det räcker och blir över. Men han skulle gärna vilja ha lite mer pengar så att han kunde ge mer. När det har saknats pengar i hjälporganisationen Velki Association som Ivars och Liana driver, har han tagit av sin egen lön och besparingar så att ingen av de fattiga familjerna som de stöttar ska bli utan pengar. Jag frågade om hans gamla vän ger några pengar till Velki Association? Ivars suckade lätt och sa:

- Man kan kanske tycke att han som har stora ekonomiska resurser skulle kunna bidra mera men alla ansvarar själva för sina handlingar och stora medel medför också en annan typ av utgifter. 

Ivars lutar sig tillbaka och tänker efter en stund och sedan säger han med ett leende:

- Vem vet det kanske kommer en stor anonym donation till en behövande lettisk organisation en dag.

Trots att den forne vännen är mycket, mycket rik är Ivars inte avundsjuk på honom. Han är glad och tacksam för det liv som han har fått och framförallt för att han har fått vara med och hjälpa så många utsatta landsmän genom åren.

Jag lät Ivars berättelse sjunka in och efter en stund sa jag:

- Det är du som är en av de rikaste männen i Lettland?

Ivars tittade frågande på mig och sa:

- Vad menar du med det?

Jag hämtade andan och sa:

- Det står skrivet att vi inte ska samla våra skatter på jorden utan i himlen. Vårt hjärta är där vår skatt är! Med tanke på allt det som du och din fru har gjort med hjärtat för de minsta och svagaste i Lettland vet jag att din skatt i himlen är stor och lönen för allt ditt arbete kommer att bli stor en dag. Men din gamla vän har inte samlat sin skatt i himlen och den rikedom som han har samlat ihop här på jorden kommer att tas ifrån honom en dag. Då kommer han att stå där naken, fattig och utlämnad.

Ivars tänkte efter en liten stund sedan sa han leende.

- Du har nog rätt i det Mikael.

Matteus 6:19-21

19 Samla inte skatter på jorden, där rost och mal förstör och där tjuvar bryter sig in och stjäl. 20 Samla er skatter i himlen, där varken rost eller mal förstör och där inga tjuvar bryter sig in och stjäl. 21 Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.

Text och foto: Mikael Good, Hjärta till Hjärta

Ge en gåva till Hjärta till Hjärtas arbete i Lettland. Sätt in gåvan på Plusgiro 90 07 85-7 märk betalningen med "Där det bäst behövs - Lettland"

Paradis-Oskar från Paulesca i Rumänien

Det är inte för inte som jag kom att tänka på Paradis-Oskar i Astrid Lindgrens bok Rasmus på Luffen när jag träffade Simion på järnvägsstationen i Linköping för första gången. Simion satt med muggen framför sig och hälsade glatt på alla morgontrötta pendlare som ilade förbi på väg till sina arbetsplatser.  

De senaste veckorna har jag stannat till och pratat en stund med Simion när jag har varit på väg till och från pendeltåget. Simion tillhör den rudariska minoriteten i Rumänien och han talar inte något annat språk än Rumänska som är ett latinskt språk med många slaviska låneord. Jag har försökt kommunicera med honom på en blandning av italienska, spanska och ryska och vi har kunnat kommunicera ganska så hjälpligt.

Simion Dumitru kommer från byn Paulesca i Rumänien, han är mellan 60 och 70 år gammal, han är far till 9 barn och han har mängder av barnbarn. Tidigare har Simion och hans hustru livnärt sig på att göra riskvastar som de sålt på marknaden i staden Pitesti. Men efterfrågan på riskvastar har gjort att de har fått allt svårare att försörja sig. Simion är för gammal för att få daglönarjobb på omkringliggande jordbruk och därför bestämde sig han för att åka till Sverige och tigga för att få ihop pengar till sin stora familj som lever i extrem fattigdom hemma i Rumänien.

Innan jag gick på semester i slutet av juni stannade jag upp hos Simion en längre stund. Jag plockade upp min dator och satte mig ned bredvid honom och visade Jessica Gow/TTs bilder från Paulesca som var med i Corren i slutet av juni. Simion tittade och kommenterade bilderna med stort intresse och han nämnde alla personerna som var med på bilderna med namn. När jag visade bilden på den lilla flickan med den gula jackan för honom som är med på ett par av bilderna, sken han upp, skrattade och sa Renata med ett stort leende, jag förstod på honom att hon måste vara hans barnbarn. 

I september kommer jag att åka till Paulesca för att göra reportage för hjälpverksamheten Hjärta till Hjärta som har startat upp ett arbete för åtevändande EU-migranter i byn. Simion kommer att åka tillbaka till byn i augusti och jag har bestämt med honom att jag ska träffa honom och hans familj när jag besöker byn.

Simion tar sig en välförtjänt tupplur

Hjälpverksamheten Hjärta till Hjärta har startat upp ett långsiktigt biståndsprojekt för återvändande tiggare i den rumänska byn Paulesca. Tanken är att projektet på sikt ska hjälpa till att lyfta de drygt 4000 byborna ur fattigdom och utanförskap och på längre sikt runt 50 000 människor i omkringliggande byar i området. Men för att lyckas behöver vi din hjälp! Sätt in din gåva på PG 90 07 85-7 och märk betalningen med "Team Roma" om du vill vara med och lyfta människor som Simion ur fattigdom och utanförskap.

Här kan du tal del av en artikel som handlar om romer och rudars utsatta situation i Rumänien och hur du kan vara med och förändra deras livsvillkor: http://hearttoheart91.blogspot.se/2013/12/tittar-du-ocksa-bort.html

Text och foto: Mikael Good, Hjärta till Hjärta

Kärleken drev Nicolai att bli tiggare

När Nicolai blev av med sitt arbete i sviterna av den ekonomiska krisen i Rumänien föll livet för honom, hans hustru Georgiana och deras 4 barn snabbt samman. Trots att de vände och vred på slantarna fick barnen allt som oftast lägga sig med hungerknorrande magar. När Georgiana fick problem med sin sköldkörtel och behövde en operation drev kärleken till henne och barnen Nicolai till att åka till norra Europa i en desperat jakt på pengar till hennes operation.

Nicolai Tamas bor i ett fallfärdigt hus tillsammans med sin hustru Georgiana och deras 4 barn i byn Paulesca i Rumänien. Nicolai kan inte läsa, räkna eller skriva. Drömmarna som han hade som ung har grusats en efter en. Nu lever han för att hans barn ska få det lite bättre. Tillsammans med tolken Rickard Klerfors träffade jag Nicolai och några av hans vänner över en tallrik linssoppa i Johanneskyrkan i Linköping. I kyrkans lokaler bjuds EU-migranter på lunch varje vardag mellan 11-13. Under den tiden har de även möjlighet att duscha och fräscha till sig. De rejält tilltagna portionerna skvallrar om att lunchen förmodligen är det enda mål mat som en del av dem äter under dagen. Mellan tuggorna berättade Nicolai att han kommer från byn Pauleasca i Rumänien och att han tillhör folkgruppen Rudari*. Trots att byn har funnits i över 50 år och byggdes med den gamla kommunistregimens goda minne räknas den ändå som en illegal bosättning och därför finns den inte med på kartan. Innan den ekonomiska krisen slog till mot Rumänien med full kraft jobbade Nicolai och några andra män från byn på en industri i staden Pitesti. När produktionen minskade kraftigt till följd av krisen var Nicolai och hans grannar bland de första som förlorade jobben.

När Nicolai blev arbetslös försökte han skaffa sin försörjning genom att jobba som daglönare i jord- och skogsbruket i området. Efter ett tag började även de arbetstillfällena att tryta och då bestämde han sig för att göra gemensam sak med 14 andra desperata släktingar och vänner från Pauleasca och åka till Nordeuropa med buss. På omvägar hade de fått reda på att det fanns gott om jobb där och att de lätt skulle kunna tjäna uppemot 7000 kronor i månaden. För de flesta av oss är det lite pengar men för dem som lever på en 1000-lapp i månaden är det en astronomisk summa. En penningutlånare lånade ut pengar till dem mot hög ränta. Pengarna räckte till Hamburg men gruppen bestämde sig ändå för att åka vidare. Efter att ha blivit avslängda från tåget av konduktören vid i stort sett varje station bestämde de sig till sist för att stanna och försöka få tag på arbete i Linköping. Nicolai hade verkligen räknat med att få tag på ett arbete i Sverige. Men hur han än försökte gick han bet och till sist var han tvungen att sätta sig i ett i ett gathörn och tigga ihop pengar till sin hustru och barns försörjning. Att tigga ihop pengar gjorde ont i honom. Nicolai är en riktig grovjobbare som vill tjäna sina pengar genom hårt arbete. Nicolais älskade hustru Georgiana har problem med sin sköldkörtel och han reste iväg med förhoppningen om att arbeta ihop tillräckligt med pengar så att han skulle kunna betala för den operation och de medicinerna som hon behöver för att överleva.

Sedan härbärget stängde i mitten av april har Nicolai bott under bar himmel eller i skydd av en bro när det regnat tillsammans med sina vänner. På vardagarna har han ätit lunch i Johanneskyrkan tillsammans med andra EU-migranter. Johanneskyrkan är med i Crossroads som är ett samarbete mellan Stadsmissionen, kyrkorna och kommunen i Linköping. En arbetsgivare hörde av sig till Crossroads och frågade om det fanns några EU-migranter som ville arbeta på ett ekologiskt jordburk. Nicolai var en av de lyckliga som fick arbete och han var strålande glad över att äntligen få en möjlighet att arbeta och göra rätt för sig. 

Jag frågade Nicolai om arbetet i Sverige skilde sig mot det arbetet som han har gjort i Rumänien?

- Jag hade räknat med att gräva diken eller göra något annat tungt kroppsarbete som jag brukar göra hemma i Rumänien. Men det visade sig att det var ett sådant enkelt arbete som barnen gör. Jag är van att jobba på ordentligt och när den första dagen var över hade jag arbetat för 3 dagar och dagen efter var jag klar med arbetet som arbetsgivaren hade räknat skulle ta minst fem dagar säger han och hans allvar bryts med ett litet leende. 

När han hade arbetat i två dagar ville hans arbetsgivare att han skaffade ett samordningsnummer så att utbetalningen av lönen skulle gå rätt och riktigt till. Jag följde med Nicolai han vän Petre och tolken Rickard till skatteverket i Linköping för att ansöka om ett svenskt samordningsnummer. För att få ett samordningsnummer måste du ha ett nationellt ID-kort och en fast adress. Om du har det är handläggningstiden 2-3 veckor. Tyvärr tvingar den svenska byråkratin i många fall EU-migranter som saknar fast adress att jobba svart eller att bli tiggare. Hade handläggningen varit smidigare skulle säkerligen fler EU-migranter kunna få "vita" jobb och på så sätt hjälpa till att dra in skattepengar till den svenska staten. Nicolai var en av dem som hamnade mellan stolarna men med hjälp av den mycket engagerade tolken Rickards kamp mot den stelbenta svenska byråkratin fick han till sist sitt samordningsnummer efter många timmars strid med skatteverket.

Nicolai såg fram emot att fortsätta arbetet med att rensa ogräs på sparrisodlingen. På två timmar fick han ihop mer än vad han fick in på en hel dags tiggande och pantflasksamlande. Äntligen skulle resan till Sverige börja betala av sig och han så fram emot att kunna resa hem till Paulesca med tillräckligt med pengar på fickan till läkarvård och mediciner för sin fru. När Nicolai började få snurr på tillvaron ringde hans fru från Rumänien och berättade att hon hade blivit ännu sämre och att deras hus hade skadats svårt av en översvämning. När Nicolai fick reda på det bestämde han sig för att genast åka tillbaka till Rumänien och ta hand om sin hustru och bygga upp huset. De mesta av pengarna som han hade tjänat ihop i Sverige gick åt till hemresan till Rumänien. 

Familjen Tamas situation är ännu desperatare än tidigare. Georgianas sjukdom har förvärrats och hon behöver operera sin sköldkörtel så snart som möjligt för att överleva. Familjen Tamas kommer även behövas en del pengar för att bygga upp sitt hus som skadades i den stora översvämningen i våras. Nicolai behöver även hjälp med att köpa in de redskap som han behöver för att få ett jobb eller för att starta en egen verksamhet och på så vis försörja sin familj hemma i Rumänien.

Vill du vara med och hjälpa familjen Tamas? Ge i så fall en gåva till familjen på Hjärta till Hjärtas PG 90 07 85-7 märk betalningen "Tamas Team Roma". Tillsammans kan vi vara med och tända slocknade livsgnistor och förmedla hopp och framtidstro till människor som har förlorat de flesta av sina drömmar. Många av dessa trasiga människor sitter på våra gator och torg och tigger med en förhoppning om att deras barn ska få det lite bättre än dem. Genom direkta insatser och opinionsbildning kan vi gemensamt se till att deras barn kan bryta sig ur fattigdom och förtryck och få det liv som deras föräldrar drömde om när de var små. 

Hjälpverksamheten Hjärta till Hjärta planerar för ett stort långsiktigt biståndsprojekt för återvändande tiggare i den rumänska byn Paulesca. Tanken är att projektet på sikt ska hjälpa till att lyfta de drygt 4000 byborna ur fattigdom och utanförskap och på längre sikt runt 50 000 människor i omkringliggande byar i området. Men för att lyckas behöver vi din hjälp! Sätt in din gåva på PG 90 07 85-7 och märk betalningen med "Team Roma" om du vill vara med och lyfta människor som Nicolai ur fattigdom och utanförskap.

Här kan du tal del av en artikel som handlar om romer och rudars utsatta situation i Rumänien och hur du kan vara med och förändra deras livsvillkor: http://hearttoheart91.blogspot.se/2013/12/tittar-du-ocksa-bort.html

Är du intresserad av att hjäpa oss på annat sätt, maila till info@hearttoheart.se

TT-reportern Helena Ekinge och fotografen Jessica Gow besökte Paulesca för ett par månader sedan. Deras besök har resulterat i ett reportage om människorna i byn och om Hjärta till Hjärtas planerade arbete för återvändande tiggare. Nicolai Tamas finns omnämnd i reportaget. Helena träffade bland annat Nicolais föräldrar Maria och George samt hans hustru Georginia och deras 4 barn. Du kan läsa reportaget med rubriken Linköpings tiggare får hjälp i sin hemby här: http://www.corren.se/nyheter/linkoping/linkopings-tiggare-far-hjalp-i-sin-hemby-7076566.aspx

Text och foto: Mikael Good, Hjärta till Hjärta

*Folkgruppen Rudari bestod från början av Ottomanska scaracener och judiska Khazarer som tagits som krigsfångar och förslavats. De var arbetsamma och tåliga och fick därför utföra tungt kroppsarbete i gruvor. Ordet rudari är slaviska och betyder gruvarbetare. Khazarerna var ett nomadfolk från Centralasiens stäpper vars kejsardöme i norra Kaukasien besegrades av ryssarna på 970-talet. Khazarerna var inte etniska judar utan konverterade till judendomen på 800-talet. Genom århundradena blandades rudari ut med andra förslavade folkgrupper bland annat romer. Rudari har behållt en del sedvänjor som påminner om judarnas, detta har gjort att Israeliska forskare fått upp ögonen för folkgruppen. I Israel pågår en intensiv forskning för att hitta de försvunna stammarna vars kända historia upphörde i samband med att Assyrierna erövrade nordriket i Israel på 720-talet före Kristus och förde bort de tio stammarna. Om någon har mer kunskap i detta spännande ämne får ni gärna dela med er av den.

Pauleasca - byn som inte finns på kartan

Många av tiggarna i Linköping kommer från den ensligt belägna byn Pauleasca i Rumänien. Trots att byn har funnits i mer än 50 år och började byggas med den gamla kommunistregimens goda minne ses den ändå en illegal bosättning och därför finns den inte med på några officiella kartor. De drygt 4000 personerna som bor i byn tillhör till största del minoritetsgruppen Rudari. Tidigare har många av dem arbetat på industrier i den närliggande staden Pitesti eller som daglönare inom jord- och skogsbruk. Men sedan den ekonomiska krisen slog till mot landet har många bybor blivit arbetslösa och fått allt svårare att försörja sig.



Hjärta till Hjärtas rumänienansvarige Rickard Klerfors beskriver situationen i Paulesca med följande ord:
– Situationen i Pauleasca hör till det värsta jag har sett. Många barn är undernärda och fattigdomssjukdomar som hepatit och TBC frodas i den dåliga miljön. Bostäderna är små och dåliga. Det finns många änklingar och änkor med en tuff försörjningsbörda i byn.



Hjärta till Hjärta har arbetat i Rumänien sedan början av 1990-talet och nu planerar vi för att ge oss in i ett långsiktigt biståndsprojekt som ska lyfta de drygt 4000 byborna i Paulesca ur analfabetism, fattigdom och utanförskap. Men för att lyckas är vi beroende av din hjälp! Sätt in din gåva på PG 90 07 85-7 märk betalningen med "Team Roma". Tillsammans kan vi hjälpas åt att sätta Paulesca på kartan!



Här kan du läsa en artikel om tiggaren Nicolai Tamas från Paulesca som kom till Sverige med en desperat förhoppning att få tag på ett arbete för att kunna betala för sin älskade hustru Georginas sköldkörteloperation: http://hearttoheart91.blogspot.se/2014/06/tiggaren-fran-byn-som-inte-finns-pa.html

Klicka på följande länk om du inte kan se bildspelet från Paulesca i din smartphone eller på din surfplatta: https://www.flickr.com/photos/hth1991/with/14507972643/

Text: Mikael Good. Foto: Jörgen Ljung, Hjärta till Hjärta

Tiggaren Yavor har äntligen fått arbete!

Många av de EU migranter som kommer hit gör det i jakt på arbete, tidigare har de arbetat på jordbruk och byggen runt om i Europa. Men när finanskrisen slog till med full kraft mot länderna i Sydeuropa och arbetslösheten sköt i höjden togs även de slitsamma och underbetalad arbetena över av inhemsk arbetskraft och därför har många EU-migranter fått söka nya vägar för sin försörjning. 



Yavor och Yordanka Marinov är EU-migranter från by Varshec i norra Bulgarien. De kom till Sverige i slutet av februari med förhoppningen att få tag på ett arbete. När jag träffade dem passade jag på att fråga hur arbetssituationen i Bulgarien ser ut och om det finns några jobb att få tag på?

- Det är mycket svårt att få tag på jobb i Bulgarien och särskilt svårt är det för oss som är romer. Tidigare har vi rest iväg och jobbat på oliv-, frukt och vitlöksodlingar i Grekland, Italien och Spanien, säger Yavor. - På så sätt har vi fått ihop tillräckligt med pengar för att se till så att våra två små pojkar har haft mat att äta och kläder att sätta på kroppen, säger Yordanka. När arbetstillfällena i Sydeuropa uteblev i och med finanskrisen bestämde sig Yavor och Yordanka för att åka till norra Europa tillsammans med några grannar och försöka få tag på ett arbete. 

De lämnade pojkarna som är 5 och 7 år hos farmor och farfar och bilade upp till Sverige i februari. Till sist hamnade de i Linköping, där de bestämde sig för att stanna. Som så många andra EU-migranter fick de inte tag på något arbete och tvingades istället att tigga för att få ihop pengar till sina barn. De sover i en bil på ett industriområde i Linköping på nätterna. Lunchen äter de i Johanneskyrkan som erbjuder kostnadsfri lunch för EU-migranter och möjlighet att duscha och fräscha till sig på vardagarna. Lunchen i Johanneskyrkan ingår i Crossroads som är ett samarbete mellan Linköpings Stadsmissionen, frikyrkorna och Linköpings kommun. På torsdagar har Crossroads råd och stödverksamhet för EU migranter på Stadsmissionens Kontaktcentrum i Linköping och där får de information om sina rättigheter och skyldigheter samt vägledning till myndigheter och sjukvård och akut hjälp till mat och boende.

Lunchservering i Johanneskyrkan.

I slutet av april hörde en arbetsgivare av sig till Crossroads och frågade om några av EU-migranterna kunde tänka sig att jobba som timanställda och rensa ogräs på hennes sparrisodling. Hon hade tidigare förgäves försökt få tag på arbetskraft till sitt ekologiska jordbruk via arbetsförmedlingen men när hon hörde av sig till Crossroads fick hon genast napp. En av dem som fick jobb på hennes jordbruk var Yavor. - Jag är mycket tacksam över att jag har fått tag på ett arbete och jag tänker verkligen visa vad jag går för. Det sista jag vill göra är att sitta och tigga, jag vill arbeta och göra rätt för mig, säger Yavor och sträcker lite på sig. Det märks tydligt på honom att han inte trivs med att tigga, han vill arbeta ihop sina pengar och inte ligga någon till last.

Arbetsgivaren var noga med att allt ska gå rätt och riktigt till skattemässigt och därför behövde Yavor och Yordanka ett svenskt samordningsnummer. Även om den svenska byråkratins kvarnar mal långsamt och det tar tid att få ett samordningsnummer är det ändå en garant för att de inte ska bli lurade och utnyttjade av ohederliga arbetsgivare vilket en del EU-migranter från Bulgarien och Rumänien tyvärr har råkat ut för. Genom sitt flitiga arbete på det ekologiska jordbruket har fler jordbrukare fått upp ögonen för Yavor och han har fått löfte om jobb på ett annat jordbruk runt midsommar.

Bara 32 nummer kvar efter 2 timmar. Den svenska byråkratin är nästan lika snårig och trögflytande som den bulgariska.

Helst av allt skulle Yavor och Yordanka vilja kunna försörja sig på hemmaplan och slippa åka iväg för att jobba. Det gör ont i Yavor och Yordanka varje gång som de måste lämna sina pojkar hos farmor och farfar för att åka iväg och jobba ett par månader i ett annat land. Men de har inte något annat val för att kunna få ihop de pengarna som de behöver för att överleva. De har köpt en kontantkortstelefon och med den kan de hålla kontakten med pojkarna och Yavors föräldrar. På så vis kan de försäkra sig om att pojkarna mår bra. Nu hoppas Yavor och Yordanka att de ska få ännu mer arbete under sommaren, så att de kan åka hem till Bulgarien mot slutet av sommaren med tillräckligt med pengar på fickan för att klara försörjningen en längre tid. 

Reportern Johan Sievers på Östgöta Corren träffade nyligen Yavor och Yordanka och han har skrivit en artikel med rubriken "Nu slipper Yavor att tigga på gatan": http://www.corren.se/nyheter/linkoping/nu-slipper-yavor-att-tigga-pa-gatan-6975166.aspx

Hjälpverksamheten Hjärta till Hjärta planerar för ett stort långsiktigt biståndsprojekt för återvändande tiggare i den rumänska byn Paulesca. Tanken är att projektet på sikt ska hjälpa till att lyfta de drygt 4000 byborna ur fattigdom och utanförskap och på längre sikt runt 50 000 människor i omkringliggande byar i området. Men för att lyckas behöver vi din hjälp! Sätt in din gåva på PG 90 07 85-7 och märk betalningen med "Team Roma" om du vill vara med och lyfta medmänniskor ur fattigdom och utanförskap.

Här kan du tal del av en artikel som handlar om romer och rudars utsatta situation i Rumänien och hur du kan vara med och förändra deras livsvillkor: http://hearttoheart91.blogspot.se/2013/12/tittar-du-ocksa-bort.html 

Text och foto: Mikael Good, Hjärta till Hjärta